Jag har läst Staffan Carlssons bok ”Helgon och
maktspelare. Dag Hammarskjöld som politiker”
Dag Hammarskjölds död i en
flygplanskrasch som aldrig blivit klarlagd är nog ungefär vad de flesta känner
till om Dag, förutom då att han var FN:s generalsekreterare. I Staffan Carlssons mycket
omfattande bok framträder den djupt bildade, som en renässansmänniska, fredsmäklaren
vilken resonerande med stormakternas ledare. Då Dag även var ledamot i den Svenska Akademien kom han att ha ett meningsutbyte med Stalin om Pasternak som återges i
boken. Pasternak fick nobelpriset i litteratur 1957 för romanen Doktor Zjivago.
Ett pris han för övrigt tvingades att tacka nej till.
Vilka drivkrafter hade Dag? Det kan man spekulera kring, fadern var bland
annat historieprofessor och svensk statsminister
under första världskriget. Dag kom att ersätta honom på stol 17 i Svenska
Akademien. Dag hamnade tidigt på finansdepartementet, där han aktivt bidrog
till att forma socialdemokratins efterkrigspolitik, och senare på UD. Detta i
rollen som opolitisk tjänsteman. Inledningsvis började det bra för
Dag i rollen som FN:s generalsekreterare. Han lyckades efter en långvarig förhandling
med Zhou En-Lai få Kina att frige ett antal amerikanska flygare som
tillfångatagits under Koreakriget. Sedan följde Suezkrisen där Dag genom USA:s
stöd fick Frankrike och Storbritannien att backa från sin ockupation av
Suezkanalen. Det sista stora åtagandet kom att
bli Kongo, som efter nästan hundra år som belgisk koloni förklarat sig
självständigt, och ett inbördeskrig hotade då Katanga ville bryta sig ut. Dag
Hammarskjöld dör i en flygkrasch nära Ndola i nuvarande Zambia, dit han flugit
för att förhandla med Katangas ledare.
Dag Hammarskjöld ville ge FN en ny
tyngd och betydelse genom att envist yrka på organisationens, och särskilt
generalsekreterarens självständiga roll. Efterhand kom hans idé om ett
självständigare FN stöta på realpolitikens begränsningar. Stalin vägrade att
tala med honom. Det var Dag som bildade Förenta nationernas fredsbevarande styrkor den 5 november 1956 med anledning av
Suezkrisen.
