Dax att lämnas hängmattan

Sommarpratarna har slutat, och hösten närmar sig med fart.

Sommarens deckare i hängmattan var John le Carrés ”Spionen som kom in från kylan” från 1963. Bokens huvudperson är Alec Leamas. Han har förlorat alla sina agenter. Men det brittiska spionaget vill ha hans hjälp att hämnas, och han återvänder som värvad spion. Spänningen stiger hela tiden, och det är väl inte osannlikt att av Jan Guillou läst denna bok. Slutet är överraskande.

I sin genre är John le Carré mästaren.


Kjell Östberg har skrivit en mycket detaljerad bok om Olof Palme. ”När vinden vände, Olof Palme 1969-1986”.

När jag läser boken påminns jag om det Sverige jag en gång växte upp i, där inget var omöjligt, och vi låg i topp i den internationella välfärdsligan.

Men sedan räknas affärerna upp, och man påminns om dem. IB-affären (läs Peter Bratts bok, utmärkt), Harvardaffären, där Palme i radions direktsändning anklagas av Jan Guillou för skattefusk, ubåtsaffärer och löntagarfonderna, vilka man vattnar rejält i jämförelse med det ursprungliga förslaget. Sedan följer Geijeraffären, vilken nyligen dök upp igen, Ingemar Bergman grips på Dramaten och flyr till Tyskland samt inte minst Astrid Lindgrens inhopp i politiken med Pomperipossa, där senare Sträng får be henne om ursäkt.

Man får bilden av en debattör som älskar att debattera, men där arrogansen alltid ligger på lut. Ibland blir den så stor att den ger segern till motståndaren, såsom vid Fälldins debatt i Skandinavien. Detta medför att Sten Andersson senare vägrar låta Palme debattera med Fälldin i nästa valrörelse. I beskrivningen av Palmes sista år är bilden en politiker som är utkörd och utan energi.

Boken ger en god bild av den tidsanda som rådde, och av Olof Palme som person och politiker. Och jag kan rekommendera till läsning.