En dag på Södersjukhuset

Det är intressant att som blivande landstingspolitiker få uppleva vården i vårdagen, även om det sätt detta studiebesök i verkligheten tillkom på inte var det roligaste.

Jag cyklade omkull i förra veckan. Höger knä, tumme samt haka fick några rejäla blessyrer. Jag pallrade mig hem, och hällde på rikligt med sårsprit. Dagen därpå såg knät inte så bra ut, så jag besökte Älvsjö Vårdcentral. Höger vad var rejält svullet, så läkare ville för säkerhets skull ta ett prov för att utesluta att det skulle kunna röra sig om en blodpropp. Tyvärr kunde provet inte avgöra detta, så jag fick en remiss att visa upp på Södersjukhuset.

Väl där anmälde jag mig till kassan i akutväntrummet. En timme senare hade absolut ingenting hänt. Rummet var stort, och de två som satt där var jag och en gammal dam. På väggen hängde en skylt där man lovade att sätta patienten i centrum.

Jag gick åter till kassan. Kvinnan som satt där hade nog inte läst på skylten. – Tror du att det sitter en läkare och väntar bara på dig? Blev svaret från henne. Nej, sade jag, men det sitter ju bara två personer i väntrummet, och ingenting har hänt på en timme. Nu har vi ju väntrum även innanför det här väntrummet blev svaret. Jaha, sa jag, jag har ju inte varit hos er tidigare, så det är ju inte så gott att veta.

En halvtimme senare repade jag mod och återvände till kassan. Då hörde en läkare min vädjan till hjälp, jag befarade naturligtvis det värsta, propp i benet, och att den hade börjat vandra uppåt.

Nåväl, när jag väl kom in till fru doktorn gick det snabbt. En tur upp till avdelningen där man kan se rakt in i ådern, på jakt efter proppar, noggrann genomgång av blodprovet, och se allt var helt sin ordning.