Har vi glömt vår stads historia?

Almstriden och rivningen av Klarakvarteren kastar sina djupa skuggor även över dagens stockholmare.

Den cityombyggnad som ägde rum på 1950- och 1960 talet är en av Europas största och mest radikala. Kring 1950 kunde rivningen av Sergelgatan inte uppskjutas längre med hänsyn till tunnelbanebygget. Under slutet av 1960-talet kom protesterna att bli allt mer häftiga. Engagemanget för miljöfrågor ledde till att satsningen på att anpassa city efter bilismen ifrågasattes. Man kan säga att sextiotalets senare del präglades av två läger vilka stod emot varandra. Den ena var de mycket långtgående omvandlingsplaner som stöddes av ledande tekniker och politiker. Den andra var en allt intensivare kritik från miljögrupper, debattörer och opinionsbildare.

Slaget om almarna kan ses som den avgörande vändpunkten inom cityombyggnaden.

De politiska makthavarna fick för första gången slå till reträtt inför protesterna.

En majoritet hade i Stadshuset beslutat att låta fälla ett antal almar vid
Karl XII: s torg, för att ge plats för en tunnelbaneuppgång i Kungsträdgården. Samtidigt sammanföll detta med ett ökat folkligt missnöje med den stora cityomdaning som under ett årtionde utplånat stora delar av centrala Stockholm. I Stadshuset var moderater och vänsterpartister de som var emot fällningen. Natten när träden skulle fällas mobiliserades genom telefonkedjor snabbt över 1000 personer. Dessa bröt igenom polisens kedjor, många klättrade upp i träden och fällningen fick avbrytas. Opinionen på gatan hade lyckats att besegrat den parlamentariska demokratin. Att miljön var viktig för folket återspeglas i att Centerns kraftiga uppgång nu inleds och att Stockholmspartiet bildas.


Vi står idag åter inför en ny cityomvandling, där det å ena sidan finns en stark opinion som vill bevara Stockholms innerstads relativt låga bebyggelse. Å andra sidan så finns det en politisk majoritet som gärna vill bygga.

Utsikten från Söders höjder mot Stadshuset domineras nu av en gråblå koloss i stål och betong. Byggbolaget lyckades att få den ett par våningar högre än vad som ursprungligen avsågs med hänsyn till ekonomin. Det lagda förslaget för nya Slussen, där protesterna verkar ha gett utdelning, innebär att man stänger till utsikten från Peter Myndes Backe och bygger en sexfilig väg till Gamla Stan. Slutligen måste det 140 meter höga tvillingtornen Tors torn vid norra Station nämnas. Jag tror tyvärr att ”Jakten på landmärken” bara börjat. Den här utvecklingen kan på sikt leda till att den välkända Stockholmssiluetten med dess kyrktorn och andra byggnader kan komma att försvinna. Jag tycker att det minst sagt är naivt att tro att kolosser av stål, glas och betong i våra centrala miljöer, skulle locka utländska besökare, när de i själva verket vill se stadens siluetter och vattenspeglar.

Men när man utan någon eftertanke var nära att släppa igenom en gigantisk badring i Riddarfjärden, ja då kan allt hända.