1850-talet kan ses som en vändpunkt
i Stockholms stadsbyggnadshistoria, då allt fler kom till insikt att den osunda
miljön, med de dåliga sanitära förhållandena måste åtgärdas. År 1862 utnämndes
Gillis Bildt till överståthållare i Stockholm. Han hade som mål att omvandla
Stockholm till en hälsosammare och bättre fungerande stad. Han såg till att en
generalplan utarbetades. 1874 års byggnadsstadga var skräddarsydd för
huvudstaden. Bland de viktigaste punkterna för stadens fysiska gestaltning var
följande:
·
Gatorna i nya stadsdelar skulle vara minst 18
meter breda.
·
Husen fick inte bli högre än gatans bredd plus
1,5 meter, och aldrig mer än fem våningar.
·
En tredjedel av tomten skulle lämnas obebyggd.
Redan vid sekelskiftet 1900 insåg
man att om Stockholm skulle kunna expandera så måste det ske utanför den
nuvarande stadsgränsen. Man hade att välja mellan att lämna det hela åt
marknadskrafterna eller att söka ta ett fast grepp om den kommande utbyggnaden.
Stockholm expanderade genom att mellan 1913 till 1963 genom att inkorporera
bland annat Brännkyrka, Bromma, södra delen av Spånga samt Hässelby villastad
samt Skärholmen och Vårberg. Stadens markköp torde sakna motstycke i
västvärdens storstäder. Den elektriska spårvagnen kom att få en stor betydelse
för den tidiga förortsutbyggnaden. Den första förortsspårvagnen gick till
Enskede och öppnades redan år 1909. Bostadsbyggandet i Stockholm under
1940-talets senare del och de första åren av 1950-talet söder om innerstaden
innebar att det tillkom en rad av nya stadsdelar, vilka alla hade någon form av
centrum, ofta med ett höghus på nio våningar. Bebyggelsen bestod av breddade
smalhus, samt punkthus, vilka i regel var omgivna av grönområden. Dessa var
förbundna med innerstaden med spårväg, vilka efter hand konverterades till
tunnelbana. Dessa var tänkta för ca 10 000 boende. Efter detta förberedde
man sig för att gå upp en storleksordning, till så kallade ABC-städer, vilket
stod för arbete, bostad och centrum. Vällingby centrum kom att bli den första
och följdes därefter av Farsta.
Ytterstadens utveckling under
1900-talet kan delas upp i sex huvudfaser, alla med olika geografisk
utgångspunkt. Den första fasen sträcker sig in på 1930-talet och utgjordes av
trädgårdsstädernas tillkomst, vilka Magnus Andersson beskriver utförligt i sin
bok "Stockholms Årsringar". Kortfattat kan sägas att dessa kom att byggas efter utländsk förebild. Med stöd av en ny
stadsplanelag 1907 avsattes stora arealer för egnahemsbebyggelse. Enskede kom att
bli Sveriges första representant för trädgårdsstadsepoken, med dess typiska
karaktär av måttlig täthet, låga hus med trädgårdar åt alla håll samt
traditionella gaturum. Både husens placering samt utformning var noggrant
reglerade. Den största delen av kostnaden kunde lånas i den bildade
tomträttskassan. Den andra fasen börjar vid 1930-talets mitt karaktäriseras
av de funktionalistiska smalhusen i form av parallella lameller i tre våningar.
Dessa områden ligger på innerstadens västra och södra sidor, delvis innanför
trädgårdsstäderna. Denna andra fas gick under 1940-talet över i en tredje där
smalhusmodellen behålls i princip men utvecklas och kombineras med i första
hand punkthus. Dessa förorter återfinns på stadens södra sida. Nu börjar man
även anlägga centra för kommersiella och sociala aktiviteter. Den fjärde fasen
hör till femtiotalet och utgörs av ”ABC-städerna”. Den femte karaktäriseras av
de storskaliga förorter som tillkom under rekordåren 1961 till 1975, dels
mellan Mälarhöjden och Vårberg, dels på Järvafältet. 1965 fattade riksdagen beslut om det så kallade
miljonprogrammet, målet var att på 10 år bygga en miljon lägenheter. Man känner
igen dessa områden på att kranbanorna fick styra produktionsanpassningen. Den
sjätte fasen utgörs dels av de sista förorterna på norra Järvafältet, dels
Skarpnäcksstaden, vilken präglas av en önskan att distansera sig från
rekordårens byggande.
Den cityombyggnad som ägde rum på
1950- och 1960 talet var en av Europas största och mest radikala. Kring 1950
kunde rivningen av Sergelgatan inte uppskjutas längre med hänsyn till
tunnelbanebygget. Under slutet av 1960-talet kom protesterna att bli allt mer
häftiga. Engagemanget för miljöfrågor ledde till att satsningen på att anpassa
city efter bilismen ifrågasattes. Sextiotalets senare del kom att präglas av
två trender. Den ena var de mycket långtgående omvandlingsplaner som stöddes av
ledande tekniker och politiker. Den andra var en allt intensivare kritik från
miljögrupper, opinionsbildare och debattörer. Ett exempel som kom att väcka
stor uppmärksamhet var det Sagerska Huset vid Hamngatan. I yttrandet till City 62
framhöll generalplanberedningen att huset skulle sparas, trots detta arbetade
saneringsavdelningen målmedvetet för att det skulle rivas, stadsfullmäktige
vilseleddes och sattes för hård tidspress, och huset revs. Slaget om almarna
har kommit att betraktas som den avgörande vändpunkten inom cityombyggnaden. De
politiska makthavarna fick för första gången slå till reträtt inför
protesterna.
Utvecklingen i Stockholm under
slutet av 1900-talet kan sammanfattas med begreppen förtätning,
postindustrialism och postmodernism. I innerstaden och dess närområden finns
olika slags förtätning, allt från bebyggandet av enstaka tomma tomter till nya
stadsdelar, som Södra stationsområdet och Hammarby sjöstad. Det negativa med
dessa förtätningar är att de gjorts utan någon övergripande strategi. Orsaken
är att det bortsett från Bromma flygfält och Hansta inte finns några
sammanhängande markområden kvar. Sedan är det naturligtvis en fråga om ekonomi.
Att använda befintlig teknisk infrastruktur samt anläggningar för offentlig och
privat service ger en mycket låg extra kostnad. En fördel med denna förtätning
är att den gör att områden som utarmats på service på grund av ett minskat
befolkningsunderlag nu åter har möjlighet att få den tillbaka. Nackdelen är att
många av de boende känt en frustration när deras närmiljö kommit att förändras
med minskade grönytor samt friytor.
