För dig som är intresserad av frågor om samtida feminism med ett globalt perspektiv kan jag varmt rekommendera ”Global Feminisms Since 1945” redigerad av Bonnie G Smith. Här diskuteras likheter och skillnader mellan väst och öst, nord och syd, klass, ras, etnicitet. Boken är indelad i fyra delar, Nationsbyggande, källor till aktivism, kvinnors frigörelse samt Nya rörelser på 1980 och 1990-talet.
I boken diskuteras vad som händer med kvinnoförtrycket när imperialism och kolonialism försvinner. I Vietnam lovade revolutionärerna kvinnorna politisk jämlikhet samt sociala och ekonomiska rättigheter. Kvinnorna kom att delta lika aktivt som männen under kriget, men besöker man Revolutionsmuseet finns det nästan ingenting påminner om deras insatser. Gamla sociala strukturer lever vidare även när imperialism och kolonialism försvinner. En förutsättning för det koreanska undret var exploateringen av unga kvinnor på fabrikerna. För att kunna försörja föräldrar och syskon slet de hårt, fick de lägsta lönerna och blev sexuellt trakasserade.
Ett U-land, Sydkorea, på sin väg till att bli ett I-land där landet utövar samma förtryck mot sina kvinnor som tidigare imperialism och kolonialism.
Varför tröttnar de lesbiska brittiska kvinnorna och lämnar Guy Liberation Front, för att gå upp i Women’s liberation. Jo för att även om männen var gay så var de män, och de var inte intresserade att lyssna eller delta i deras kamp. Att man har en sak gemensam betyder inte att kampen är gemensam.
Ett problem som beskrivs är att kvinnorörelsen runt om i världen alltmer kommit att ersättas av en professionell feminism, där besluten fattas av ett fåtal individer. Feministrörelsen hade blivit alltmer NGO-iserad. Hur framgångsrik kan en rörelse kan bli som är beroende av de strukturer som måste förändras?
