Boken kom ut 2009, och nu har jag äntligen läst den. Alla som springer känner igen sig i att förr eller senare får man ont någonstans. De som springer långt verkar besitta en särskild förmåga att kunna plåga sig, och någonstans måste de tycka om det. Jag minns att boken kom att bli ett slags evangelium för barfotalöpare eller de som sprang med tunna fothandskar.
Boken är en blandning av reseberättelse, antropologi och en bit evolutionshistoria. Författaren menar att vi är födda att springa.
Boken ar oss till en kopparkanjon i norra Mexiko, där tarahumara som är ett skyggt indianfolk bor. De är kända för sina legendariska löpartalanger på långdistans. Alla springer, kvinnor och män, barn och gamla.
Flytet i boken gör den svår att
lägga ifrån sig. Man får göra bekantskap med ett antal osannolika karaktärer
som alla verkar ha förmågan att dra iväg på ett eller två maratonlopp bara så
där.
