1487 män och 323
kvinnor sitter i ledningen i svenska börsbolag, året är 2013, inte 1913.
Förändringen går så pass sakta att det med nuvarande utvecklingstakt kommer att
ta nästan 30 år innan lika många kvinnor som män är chefer, och ytterligare 20
år innan ledningsgrupperna når en jämställd fördelning.
Skall vi som liberaler
bara konstatera eller skall vi agera, och i så fall på vilket sätt? Kvotering
är en metod som har kommit att debateras allt oftare. När vi ställer oss frågan
om vi är för eller emot kvotering till bolagsstyrelser så handlar det till
syvende och sist om vad vi tycker väger tyngst. Är det våra politiska
värderingar som handlar om jämställdhet och jämnare maktfördelning mellan
könen, eller är det ägarens rätt att bestämma?
Maria Ludvigsson, ledarskribent
på Svenska Dagbladet skriver att när Anders Borg säger sig vara för kvotering faller
han för en lättköpt quick fix. Hon menar att man inte kan avskaffa en orättvisa
genom att införa en ny. Vad hon bortser ifrån är att en mer jämställd
chefsmarknad inte enbart är en rättvisefråga. Frågan som vi alla borde ställa
oss är om vi i framtiden har råd att avstå halva befolkningens kompetens, med
allt vad det innebär för vår tillväxt och vår framtida välfärd. Dessutom tyder
forskningen på att fler kvinnor i styrelserummet höjer kvaliteten på
styrelsearbetet. Kvinnor har ofta ett värdefullt utifrån perspektiv, stärker
styrelsens övervakande funktion och skärper kraven på lågpresterade vd:ar. Konsultföretaget
Grant Thornton har gjort en global jämförelse av andelen kvinnor i
ledningsgrupperna för mellanstora företag. Sverige hamnar här i mittskiktet på
27 %, att jämföra med Turkiet 30 %, Botswana 32 %, Lettland 43 % samt Kina 51 %.
Jag menar att folkpartiet i denna fråga kan och ska leda utvecklingen mot ett
mer jämställt och framgångsrikt Sverige.
